Christine Meltzer Och Jag

VARFÖR GÖR HON SÅDÄR?! har alltid undrat.
.. å andra sidan är det här min standardmin. det är såhär jag ser ut när jag möter något litet barn på gatan och ler för att visa de små liven att alla vuxna inte är pedofiler och terrorister. meltzer ser ju ut att vara sinnesrubbad, ja till och med galen. om jag var barn skulle jag drömma mardrömmar om hon log sådär mot mig. jag ser ju mest ful ut när jag ler; och det kanske barnen kan handskas med.

Det Kanske Inte Är Så

nu har stenen jag höll så hårt i min hand blivit till sand som långsamt sipprar ner till marken mellan mina fingrar. kanske kramade jag stenen för hårt. och nu är den bara en av många korn som skapar den långa stranden.

Jävla Idioti

jag är så hiskligt förbannad på dumma brudar. dumma brudar som bloggar. sånna som jag, fast dumma. sånna som jag vid första anblick anförtror och troget läser, just för att de behärskar de svenska språket på ett sätt jag beundrar (så ni som inte gör det behöver inte ta åt er. alltså syftar jag inte, verkligen inte, på storbloggerskor såsom alexandra "kissie" nilsson m.fl.), men som sedan visar prov på ren idioti i sin blogg.

och nej, jag är inte dum nog att tro på att man inte bygger upp någon slags karaktär i sin blogg för att provocera och höja besökarstatistiken (jag målar t.ex. inte upp en bild av någon jag inte är i min blogg, och därför är min blogg inte särskilt känd och maxar på typ 700 läsare.) men när man nu byggt upp en karaktär i sin blogg, där man utåt sett faktiskt verkar ha något slags innehåll i sin vita hjärnsubstans blir jag så otroligt besviken när det inte stämmer.

"200 kalorier per dag", "size zero", "beach 2011", DRA ÅT HELVETE. det är bara din kassa självkänsla som säger att du blir lycklig om du ser ut som jessica biel. självklart ska man sätta upp mål, och förändra sig själv om man vill förändras! men fan inte genom att uppmana andra till självsvält! det är just det du gör som bidrar till det här ofrånkomligt omoraliskt vedervärdiga samhälle vi lever i! människor tar livet av sig för att dom känner sig otillräckliga. ska inte det räcka för att sätta ett stopp för den här hysterin?

jag har fått höra att det bara är fula och/eller feta människor som säger sånt som jag nu skriver, men det är det inte. nu är det ju jag som skriver.

Skitinlägg

jag sitter och försöker komma på varför jag bloggar... tycker jag att det är givande? söker jag bekräftelse? vill jag ha kommentarer eller skriver jag kanske bara för min egen skull? att skriva inlägg där headlinen är "idag har jag", och/eller där jag nämner "nu ska jag äta" känns i efterhand så fenomenalt värdelösa, men i stunden faller det naturligt att berätta just vad jag sysslat med och vad jag stoppat i mig. egentligen - vem fan bryr sig? så länge jag inte hällt i mig ostron för första gången, eller någonting annat som inte är lika vardagligt som en kycklingsallad, är det kanske värt att nämnas... eller de gånger jag lagat egen mat, för om det händer och det blir ätbart är det bra mycket mer storslaget än om jag blivit av med min ostronoskuld. hur som helst! bloggvärlden, i största utstreckning, är bara en liten provocerande del av samhället där man kan vara någon helt annan än den man egentligen är. man kan få hela världen att tro att man är snygg när man egentligen ser ut som taylor lautner, och är man tillräckligt trovärdig kan man tjäna pengar på det. himla fascinerande hur vi tror att vi med tiden blir smartare. . . eller är det kanske smart att utge sig för att vara någon annan i syfte att tjäna pengar? åh. nu orkar jag inte uttrycka mig längre. good day. night.

självklart finns det undantag, roliga bloggar, smarta bloggar och människor som har ett budskap med sitt skrivande/fotande, whatever. men! peoples som jag, som bara skriver för att alla andra gör det, varför gör vi det? det var poängen. kind of.

Ångest

Känslan som griper tag i min magsäck och vrider mina inälvor ut-och in, sätter små nålar i min kropps alla muskler, drar ner mina ögonlock när jag egentligen ska vara vaken, sätter sig som ett stopp där jag andas och trycker som instängda floder bakom mina ögon; den känslan kallas ångest.

Morr

sådär är jag just nu. jävla skitfan.

Är Med Barn...

Ja, nu har det alltså kommit ut. Hörde ryktesvägar att jag var med barn, så jag tänkte att det lika bra kan få komma ut... Nej, skämt åsido. Jag är inte med barn, väntar inte barn och tänker förmodligen, efter idag, aldrig skaffa barn heller(vilken cliff hanger!)

Efter dagens matcher ute i skärholmen åkte jag med mamma och pappa in till IKEA. Jag kan ju inte påstå att jag är något jättefan av IKEA, nej, jag ogillar verkligen IKEA för att vara ärlig. Efter dagens besök gillar jag det inte direkt mindre...

Stora, klumpiga vagnar som, om jag går liiite för sakta, tränger i genom mina kläder och har sönder mina hälsenor. Små och snoriga barn som, om jag inte är beredd, puttar omkull mig genom att slåss mot mina knäveck. Men värst av allt - dumma frågor.

Där jag strosade omkring och nynnade på någon låt, gick en barnfamilj bredvid mig. En barnfamilj bestående av Storebror (8år), Lilla- och storasyster (6år) och lillebror (2år). Deras mamma handlade grejer medan barnen höll koll på varandra.

När vi hade hämtat alla grejer, ställt oss i kö och precis skulle gå ut såg jag att den minsta i barnfamiljen virrade runt tillsammans med en IKEA-arbetare. Dom skulle antagligen ropa ut i högtalarna att ett barn saknade sin mamma. Då fick jag syn på mellanbarnet, hon såg ut att leta efter sin lillebror så jag tänkte vara snäll och berätta för henne vart han var. Precis när jag trodde att jag fått ögonkontakt med henne vände hon sig om, så jag gick efter henne och sa "du, flickan..." utan att hon reagerade. Istället reagerade några kvinnor som sett samma sak som jag, den minsta killen, gå iväg med IKEAbruden. En av dessa kvinnor sa då till mig: "Den lilla, det är din eller? Jag såg honom gå bort mot kiosken med någon som jobbar här!"

Alltså, iklädd joggingbrallor, converse och Filippas jacka såg jag ut som en mamma som slarvat bort sin tvååriga unge. Okej, jag har tidigare nämnt att jag aldrig känt mig så gammal som jag gör just nu (har för övrigt aldrig varit så här gammal heller), jag har hittat en rynka, börjar bli stel i lederna, har inte lika lätt att lära mig saker, men herre gud. Ser jag ut som en mogen moder? Kanske trodde dom att jag var en ung mamma, som fått barn liiite för tidigt om man tänker på genomsnittsåldern för en mor. Men den kommentaren var stötande. Inatt kommer jag drömma mardrömmar där meningen "Den lilla killen, är det din eller?.... den lilla, är det din?... barnet som saknade förälder, är du de barnets mamma?..."

Nej, barn tänker jag nog aldrig skaffa. Då underlättar jag för nästa tonåring på IKEA, en mindre knuff i knävecket och kanske en mindre sjukdom med tanke på allt snor dom små liven bär runt på.

Nu ska jag studera.

MoaLee Tänker Till

Hur kommer det sig att de finaste sakerna i livet är de jag är mest rädd för? Med de fina sakerna följer kanske de mest fruktansvärda, kan det vara så? Av någon anledning verkar det vettigt för mig. Jag tror, eller snarare vet jag, att man kan kontrollera sina känslor. Och kan man kontrollera sina känslor bör man kunna välja vilka av de där fina sakerna man vill uppleva i livet och med det undvika det man vet medföljer smärta och motgång. Kan det vara så enkelt? Frågan är ju bara om det kanske kan vara värt att genomgå den oundvikliga smärtan för att få uppleva det fina...



Fin Låt

RSS 2.0